Lisai, when you want the "it" factor

Ni som känner mig lite mer, kanske till och med från högstadiet, vet att jag var läskigt jobbig angående Filip och Fredrik.
Helt besatt!
Jag visste allt om var de befann sig, om de var sjuka, om de var i Sverige eller i ett annat land. Eller bara allt som gick att veta.
Fråga mig inte hur jag fick reda på allt, det bara kom till mig, jag såg till att jag fick veta det jag ville. På ett eller annat sätt.
Jag gick på allt som gick att gå på bara för att få en klimpt av dem, eller läste allt, tittade på allt. Visste vad alla deras medarbetare hette. (Micke "Svenne" Svensson nån?)
När jag fick deras autograf första gången så kunde jag knappt prata, och första gången jag såg Fredrik så svimmade jag nästan.

(Jag har tillochmed skrivet ett fanbrev till dom!)

Med risk för att låta som en tant, men. Jag kommer ihåg när jag satt och pratade med 'Sten taxi" om hur obotligt dum Victoria Silvstedt var, och hur roligt konstigt F&F var..

Jag vet inte vad det är, men det är definitivt något otoligt fångande med dem, man kan inte släppa liksom.
Jag har nu på senare tid (tant) varit glad över att jag inte tältade utanför Filips lägenhet i stan. Även om jag mer än gärna tog en omväg för att titta på hans namn på dörren..
Jag har dock tvingat mamma att köra några mil för att besöka Fredriks gamla område där han växte upp (Sundsvall) och bara gliida lite. Jag spanade in hans skola då också:)

Men nu har jag en mer sofistikerad relation till dem.
Ja, det kanske är hatkärlek.
Eller asså, jag har växt upp liksom.

Jag skulle kunna mala om detta i evigheter men för allas trevnad slutar jag nog nu..
Eller snart.

Filips favvomat är bläckfiskringar. .
Fredrik satt hemma på lördagar och pluggade. (Natur)

NU ska jag sluta.